I min lilla bubbla, är livet vackert, människan god, livet evigt, vinet gott. När verkligheten då bankar på dörren vill jag bara gömma mig under kudden och skrika - Håll käften! När jag inser att min förälskelse för en stad håller på att rubbas av den olikhet som finns här, vet jag inte längre var jag ska kämpa för. Balkongen är min räddning, aldrig mer behöver jag vistas bland dem jag vill slå på fingrarna. Höstens mörker skapar alltid irritation och uppgivenhet för mig, det som många brukar kalla i folkmun "Höstdepression". Vanligtvis når denna mig lagom till vintern nästan har landat, men sen kommer jag från sydligare bredgrader (Skåne), så den slog tidigare i år. Förr har jag dessutom varit uppslukad av vänners dagliga skratt och samhörighet, det var dem jag brann för. Som en enda stor familj. Nu sitter jag här och umgås med min wordfued och försöker peppa mig med världens bästa Olle Ljugströms låt "Kaffe & en cigarett". Skålar med min spegelbild och undrar vad jag gör här? Min tro är förstark för att lämna detta nu. I en stad med svårflörtade människor, får mig till att förstår varför våra stjärnentreprenörer i staden söker sig till andra städer. Jag var engagerad i dag, hittat idén, men en av dem lyfte ner mig från himlen igen - Men det är nog en lång process att förändra en hel kultur...
De försöker och försöker, unga är de man vill fånga. De bjuder hit Pölsa, värmlänningarnas värmlänning (känd från Smala sussie), kanske kan han dra folk?
Ja det gör han säkert, idéer kommer nog kläckas, men vem är det som har makten i slutändan....inte vi....
Kaffe och en cigarett, mer har jag nog inte att ge nu. Jag har träffat dem alla. Den gamle, den unge, den engagerade, raggaren, stadsbon, den konservativa, den kulturella, den som inte vet och de som inte bryr sig. De är för många för att hantera. Många av dem har försökt att göra samma sak som jag vill, alla har de gett upp. Att prata med de som är till åren och som har en karriär av engagemang för alla utom sin egen stad, gör mig deprimerad. Att höra sanningen bakom sin nya stad, är inte alltid den man vill höra, men måste. Jag bor i en stad som har mycket, men saknar allt. Ändå, trivs jag. Jag blundar för alla dessa tomma lokaler, jag blundar för alla dessa onödiga mängder presentaffärer, all den politiska insyn man får via bakvägen, blundar för att det finns tro, hopp och kärlek.
Hemma i mitt lilla bo behöver jag inte blunda. Här ser jag klart och tydligt månens vackra dans över himlavalvet, jag ser små bilar gömmas under ett svagt istäcke, festglada stämmer och raggarbilarnas musik blandas i en vild kompott. Ser en stad nöjd med sig själv fylld av skönhet och jag är åter som nykär. Så här i min lilla bubbla, på min kalla balkong trivs jag.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar