Hon den där Melissa Horn

Jag vet inte vart jag ska börja, men kanske med en varning till alla känsliga lyssnare......Hon sjunger mina tankar, det har hon alltid gjort. En gång för länge sen, ja mer än ett år sen i alla fall, hörde jag hennes låt New York på radion i bilen. Jag var tvungen att stanna bilen. Luften gick liksom ur mig, jag var tagen. Precis som hon knackat på min axel och sett att nått tyngde mig. Tankarna snurrade när jag körde vidare. Vem var hon?

Månaderna senare fyllde jag år. I present fick jag hennes album Säg ingenting till mig av Nicoles pappa. Hans blick förklarade att den här är nåt för dig. Skivan ligger nedstoppad i en av alla flyttlådorna som väntar på att se ljuset igen. Om och om och en gång till spelade jag skivan. Jag skrev mina texter i kapp med hennes musik. Mina vänner höll på att bli knäpp på mig och började nästan sakna min Sophia Somajo tid. Låten Jag kan inte skilja på verkade vara min bästa vän då mitt förhållande, mitt jag och livet gick upp och ner som den värsta karusell man kan tänka sig. Pirret av galen kärlek, spänning, lycka, oron i magen som gav en illamående och insikten om stress som pressade fram tårar fick mig att relatera så fort jag hörde henne.

Sen jag blev en Spotifynörd dök även den första plattan Långa nätter upp på min spellista. Jag fann mig i Sen en tid tillbaka efter varje gång jag tagit tag i mig själv och insett att nåt måste ändras på. Det kändes skönt att inte vara ensam om sina tunga stenar, att veta att hon sjöng om det jag visste, att jag och många fler satt hemma upptryckt i soffan med kudden som sin närmaste kram.

Tiden gick och jag var kvar i de gamla låtarna och deras om och om igen känsla, då plötsligt radion och jag tajmade varandra till premiären av hennes nya låt Under löven. Åter igen satt jag i bilen. Jag stannade inte, men jag jubblade. Det var som sjöng om ett ännu skörare hjärta den här gången. Nya albumet är inte i min hand, men det är på min repeatlista på Spotify och varje låt har precis som förr sin egen saga som är alldeles för lik den en sanning som skär likt en kniv i huden. Om jag är helt säker på att jag är den mest hopplösaste personen i hela världen så går Nåt annat än det här om och om igen medan jag granska mig i spegeln och önskar att fantasin tillät att om man blinkar hårt, så är man tilldelat ett nytt liv och det som har varit är glömt. Att jag är ny, inte Amelie, någon annan och vara vanlig, vad det nu är..?
Hennes röst är och förbli vara perfekt för det enkla, men hennes röst med de där hårt berörande texterna är också den största fienden man kan möta då man är osäker på vart man står, men ändå kan jag inte sluta lyssna. Hon är för bra.!

Melissa Horn – Sen en tid tillbaka
Melissa Horn – Jag kan inte skilja på
Melissa Horn – Nåt annat än det här