Fråga mig inte vad jag gjorde förra veckan för det minns jag fan inte! Det enda jag minns är helgen då jag besökte vänner och familj i östra Blekinge. Spottade ut sanningen om mig och om den framtid jag fångat och är fortfarande fast besluten om att få. Inte som att jag behöver deras godkännande, men underlättar att de ändå förstår att det är det här jag vill och dessutom önskade mig lycka till. Värmde i hjärtat att de tyckte jag såg friskare och lyckligare ut än någonsin. Tack, det är jag med.
Nånstans där inne, gömd bakom ett skal som mest ser ett kaos. Förr levde jag i två världar av kaos, nu lever jag i en värld med en aning försiktighet. Finns mycket jag hade velat skrika ut och säga det här händer och det här ska alla veta nu. Nej, inget sånt. kommer kanske får mig att framstå som en oärlig person när hela sanningen är redo att visa sig. Kan bara säga att jag inte varit oärlig, bara försiktig. För min egen skull, för att detta är första gången i mitt liv består ärligheten mot mig själv och jag lyssnar på den inre röst som ber mig att fånga tillbaka det liv jag förlorat, det liv jag förtjänar. Så varför försöka en gång till i den kommun jag svurit åt, varför inte testa mina vingar och lämna familj och vänner bakom mig och ge mig ut på upptäcktsfärd i vuxenvärlden och slå mig ner i någon av de städer jag vet jag fortfarande kan finna ett nätverk med älskvärda människor som vill stötta och hjälpa i den mån de kan,så jag kan få mig och min lilla familj (Nicole) att börja leva igen. Som det ser ut just nu beger jag mig på upptäcks färd redan till helgen, men än väntar jag på en sista bekräftelse om möte med den kommun som kanske även kommer till att bli min....
Depressionen går fortfarande upp och ner och hand i hand med orkeslösheten, hemmet förfaller. Det enda jag orkat ägna min energi åt är skrivandet i den andra bloggen. Minnet av vardagen fungerar inte längre, utan allt bara flyter ihop. Jag gör ju ändå bara samma sak varje dag. Hyran betald, men mycket mer än så räckte inte pengarna till. Har sagt upp lägenheten och lämnar Blekinge helt i December.Känns hemskt att behöva skiljas från Dennis redan, inte hans fel att jag mår som jag gör, men jag kan inte heller stanna bara för hans skull. Åker dock ingenstans förrän jag vet att han är garanterad en ny bostad, det är ju det minsta jag kan göra för han efter allt han har gjort för oss under den här tiden.
Är nystylad sen ett dygn tillbaka. Ny frisyr, ny hårfärg. Inte längre dassigt röd i håret. Nu är det brun som gäller. Nicole hade också fått tag i en sax. Slutade med nåt som kunde liknat min frisyr, bortsett från att hon klippt sig alldeles för kort i nacken, men älskade Störbo och hårfixaren Dennis rättade till det, så nu är hon korthårig igen, men fortfarande så där Nicolesöt. Tillökning i familjen, 5 små bebis fiskar som var sådär läskigt söta och känner jag Nicole rätt kommer hon döpa alla till Nemo.
Livet suger musten ur mig än, men nu finns där ett stort hopp tänt. Ett hopp om att efter många månaders oroliga nätter äntligen få somna in i tryggheten och få vakna upp till en vardag som vill ha mig igen. Kommer den lågan förbli tänd, tro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar