Feg egoist som jag är så flydde jag mig min bostad och lämna mitt Blekinge för att inte låtsas om denna ensamma söndag. Sällskapssjukan skriker efter mer. Jag drog dit, jag än känner att min väg kan ta mig. Till en som fortfarande tillhör en del av livet. Min datorabstinens dämpades, mina oroliga känslor diskuterades och efter mycket om och men så upptäckte vi mat i skafferiet. I samband med allt kokande och stekande så blickade jag ut över köket. Det köket jag en gång varit med och "flyttat in" i, såg likadant ut som första gången. Möbleringen i köket var anpassat, anpassat efter något som inte existerat i det köket på år. Anpassat till ett liv som jag dödat. Familjeliv kallas det. Jag slogs av tanken på att jag "egentligen" är allergiker och börja damma loss de nästintill oanvända köksmöblerna och att öppna kylskåpet för att mötas av en syn man oftast bara möts av hemma i "ungkarls lyor" eller hos gamla. Det såg ut som ett kök igen och jag kände en lättad känsla av att jag hade ställt allt till rätta igen efter alla mina gamla krav på hur där skulle se ut....för massa år sedan. Tankar väcks och jag påminns av känslan som jag inte kan namnet på, men jag tror den påminner om skuld?
Oavsett det som var, det som är och det som komma skall, så är allt bra nu. Du finns här som en hjälpande hand när jag behöver hjälp med att förstå vuxenlivet, eftersom du varit med i det lite längre än mig. Du finns där när jag gnäller om mina killproblem eller bara för att terrorisera mig, men oavsett anledning, så är jag tacksam för att du finns kvar i mitt liv fortfarande.
Tider förändrars, så gör även du, men uppenbarligen inte jag. Tack för en trevlig kväll och hoppas du börjar använda köket nu när det äntligen ser ut som ett kök igen och jag vill slutligen hälsa: Antingen så sätter du in en annons om att du söker en städerska eller så skaffar du dig en tjej så du får lite ordning på huset igen. Good luck :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar