Nu är jag hemma i mitt norr igen och vardagen ser ut precis som den vardag jag lämnade. Som ett slag mot magen vandrar jag längs väggarna för att inte tappa förståndet helt. Jag ligger inne med ett otroligt dåligt tålamod. Att sitta ner och känna, skrämmer mig och får mig att känna mig ännu mer värdelös. Har inget att bidra med. Inte mer än mitt gnäll och det är det sista jag borde dela med mig av, men jag måste. Annars spricker jag.
Jag borde vara nöjd med det hag har, jag borde inte kräva mer. Allt jag kräver är ett lugn eller något annat att tänka på en det stök som äter mig. Resan till Hässleholm känns som en dröm, som det aldrig hänt. Min telefon vittnar om nått annat med alla dessa nya nummer och vänliga sms, men nu är det tyst. De är där och jag är här, så en självklar tystnad antar jag. Mina vänner och självklart även min familj, har skämt bort mig med med upplyftande energi, närhet, roliga händelser och en massa gemenskap i hela 10 dagar. De fick mig att glömma allt, att känna mig som en del av stan, trots att jag inte längre tillhör den. Jag var aldrig fattig, inte på något sätt.
Trots att jag precis pratat med arbetsförmedlingen, socialen och alla andra man måste prata med för att få hjälp med det ekonomiska, så känner jag mig långt ifrån glad och hoppfull. Känns mer som någon har dött i min famn och den någon är nog jag själv. Lättretlig och evigt tårögd. Tron på mig själv vacklar. Inte så kul att hänga med, inte så lätt att leva med. Förlåt. Så för att överhuvudtaget orka ta mig ut i friska luften i dag, häller jag i mig ytterligare en burk av Red Bullens gift som förvandlar mitt hjärta till sten och alla dessa tankar om sorg är som bortblåsta, om så bara för en stund.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar