Sen jag kom till Skåne går jag på högvarv och kroppen varnar för låg energinivå, men jag lyssnar inte. Inte nu. Jag borde bromsa in, ta ett djupt andetag och bara känna, men det hinns inte.Fortfarande inte kunnat sova ut, oavsett insomningspiller eller ej, blir natten som som ett vaket tillstånd, fast jag sover. Bara för att jag behöver stanna, stannar inte livet. Jag måste fortfarande hitta ett jobb som kan få mig på fötter igen, få tag i en egen bostad och först då, är allt på riktigt. Om några timmar åker vi. 46 mil enkel resa, för att pressa in allt jag har, städa, säga hejdå och lämna in nycklar. "Hejdå Värmland, vi skola möttas igen. Nån dag..."
Jag är i känslomässig obalans inför resan. Älskar Säffle, men nu måste vårt 2 åriga förhållande ta slut. Det krävs en mamma till att påminna mig om att båda åren faktiskt har varit svåra för mig där, jag har bara sett det goda. Kalla det Ödet eller vad du vill, men jag har inte ens varit här i en vecka och mycket har redan löst sig så otroligt bra och jag är omringad av helt fantastiska vänner som gör allt för att få mig att le, slappna av och glömma bekymmer för en stund.
Nu i helgen var jag i Malmö med några av de bästa jag vet, vi är inga bästisar men de är de coolaste jag vet. Bara då var min kropp i balans och inga tårar föll. Jag var bara lugn och kunde andas sinnesro för en stund, borra ner mig i deras gemensamma famn och log.
Jag hoppas jag snart får känna så, fast på egen hand, av egen kraft. Men det blir först när jag saktar ner och tiden är mogen. Då kommer den äkta sinnesron.
"Jag saknar, men det jag saknar är det jag minns och det är inte vad jag får"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar