Det började med kyla, en stängd bussstation och en tanke om att gå inom Harrys i väntan på nästa buss. Jag placera mig långt inne i ett hörn med ett glas vin och med pennan i högsta hugg. Jag skrev, orden bara rann ut, på mitt sätt. Det var länge sen jag kände så. Det här var mitt element - En nermörkad lokal, med glada röster som fyllde lokalen och gav den en trygg stämning. Ett litet värmeljus viftade åt mig, jag log, smutta på mitt vin och fortsatte fånga mina ord på pappret. Jag kände mig iakttagen, väldigt iakttagen. Skulle precis vifta bort tanken när iakttagarna kom fram och sa - hej.
De var inte härifrån, de var säljare, företagare och på resande fot och skulle hålla föredrag i dag onsdag innan deras turné rullar vidare till nån annan stad. De hade alla varsin fin dialekt som tydligt avslöjade vilka delar av landet de kom ifrån. Mitt hjärta fick sig en kram när jag hörde Kaspers röst. Han var från Skåne, närmare bestämt Helsingborg. Min hittills hjärtskärande hemlängtan fick sin dos av lugn och ju mer tiden gick, ju mer förvandlades min röst sakta men säkert till sitt ursprung - Skånskan. Det behövde jag, tala skånska och skratta samtidigt. Det var som en sten lämnade halsen och det bara rulla på. Eftersom vi inte kände varandra, men ändå hade gemensamt att vi inte kommer från Värmland, var samtalsämnena lätta att hitta och vi prata och prata och prata lite till.
Inte sen i vintras har jag socialiserat så, varit på pubar på detta viset (om ens då). Japp, två pubar hann vi besöka innan vi skiljdes åt och jag begav mig söderut med vetskapen om att jag antagligen aldrig kommer se dem igen, men ack va trevligt det var. Tack Kasper, Stefan och Petter// Amelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar