*Året var 2005, som ett litet kollektiv bodde vi 4 själar ihop på internatet. Han smög i väg ibland för att träffa den tjej han hade börjat träffa på skolan. Minns att vi andra skoja om att det kommer vara dem för alltid. De var liksom gjorda för varandra. I augusti i år gifte dem sig. Bröllopsfotografierna var magnifika, de strålade lika kärt som första gången jag såg tillsammans i vårt kök.
*Minns det som det vore i förrgår som han sa till mig: Jag har träffat en tjej, hon heter -------, hon är så vacker. Hans röst var så kär, så bestämd. Han hade bestämt sig för att finna sig till ro och hoppades djupt på att han skulle bli hennes. En status på facebook avslöjade nyligen "ungen frodas i -------s mage." De är förlovade och liten på väg. Kanske var hans beslutsamhet menat till nått större en störst, till det han längtat efter. Är du lycklig nu, gamle vän?
*Min tredje vän hade stora visioner, han hade ett hjärta av guld och en själ av glas. Glas är ömtåligt. Han gick sönder och jag hann aldrig förklara för honom hur bra han var. Alla behöver vi höra det. Hur bra vi är för nån, att vi är den bästa vän, den bästa kärleken, en trygghet. Men ibland hinner man inte fram, innan det är försent. Aldrig kände jag han så nära som en av de viktigaste eller som en av de jag bodde ihop med, men han lämna ett avtryck i mitt liv, små fotspår i mitt minne. Kanske var hans väg redan bestämd, men sorgligt.
Undrar hur mitt liv är bestämt?...Svaret får jag beroende på vilken väg jag går..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar