Så trött. På varandra.

Så trött. Min mage är så trött. På mig. I snart en vecka har jag försökt gulla med den och få den stark igen. Matat den med frukt och grönt, mediciner, vätska, sömn och massa kärleksord då den åter börjar bli vacker...men vad hjälper det när magen inte gullar med mig tillbaks. Den plågar mig i stället. Inte så pass mycket att jag måste ligga på sjukhus, men tillräckligt mycket för att jag också ska bli trött. Trött på min mage. En dietist, doktorn lovade en dietist inom kort, efter mina fyra dagar på avdelning, för magen. Fram tills hon har möjlighet att ses, måste jag äta, men jag vill snart inte äta. Mat är gott, men plågsamt. Passar liksom inte in i min vardag längre. Kanske är jag bara otålig, för samtidigt, jag borde bara vara glad. Glad att magens ondska inte har gett mig någon påse på magen de senaste 25 åren och har jag tur gör den inte det inom de närmaste 25 åren heller, minst. Fråga mig inte vad som är fel på min mage, för jag har inget svar, bara värk och gissningar. Det enda jag vet, är att man måste vara snäll mot sin mage, så magen inte blir trött. Trött på dig...

 "Älska din mage, ta hand om den, den borde vara din bästa vän - för mår inte magen bra, mår inte du heller bra"