Är världens sämsta kompis

Ibland saknar jag mina vänner, de som en gång i tiden stod mig sådär nära att jag kunde känna deras andedräkt värma min nacke. Några av dem hade jag känt långt innan min mammaroll hade nått mig, andra kom så plötsligt men brände sig fast i hjärtat. Vissa av dem avisa jag, andra sårade jag. Ändå fanns de där när jag bad om ursäkt, när jag hörde av mig, när jag åter var tyst som en mussla. Mitt hjärta skaver av längtan och de minnen jag äger med dem. Dock gjorde han slut, han sa det fick va nog. Vi hade haft vår tid ihop, men nu fanns jag inte där. Hans ord sprängde i kroppen, men jag visste han hade rätt. Jag finns inte längre där, vi umgås inte, vi pratar knappt. Facebook är inte på riktigt....