vaket i Jämshög

Tårar faller än har, det svider i ögonen nu. Grät i sömne, när jag vakna och till och från under dagen, kvällen och nu i natt. Den här dagen har varit så konstig. Den här dagen har gjort ont både fysiskt och psykiskt...Känner mig galet förvirrad nu. Jag träffade i alla fall två av de viktigaste männen i mitt liv ( mitt liv består nästan bara av män) och de skänte mig varsin dos av glädje, gemenskap och frid i min oroliga själ. Kalle har jag inte träffat sen det var kallt ute och Hampus har jag inte sett sen Sweden rock och vi har hörts av lite då och då och oron låg i kroppen över att mötena skulle vara annorlunda efter så lång tid, men allt var som vanligt. De visade att trots avstånd, trots lång tid som har gått så finns de fortfarande där för mig. De gjorde allt i sin makt för att få mig till att skratta och få känna mig lugn igen. Kalle ser alltid om det är något som tynger mig och Hampus vet hur man väcker inspirationen till liv igen. Jag for hem och messade min vän sen 4 år tillbaka, Philip. Jag kunde känna hur han kramade om mig via sms och smekte mig på huvudet och såg på mig som bara han kan. 4 långa år har han funnit vid min sida, stöttat mig i gott och ont, på avstånd och nära håll. Jag saknar han och Linda jätte mycket. Visst känns det tomt utan han här på 100 m avstånd, men nu när jag fick vår vänskap bekräftad igen känns det fortfarande som 100 m trots att det är mer än 10 mil.
Trots att mina älskade vänner från alla hörn i denna delen av Sverige,pratat med mig på alla sätt och lyckönskat mig, så är oron tillbaka i själen. Jag kan inte sova. trodde mat skulle hjälpa, testade till och med alkohol, men nej då kom tårarna igen. Jag tror inte själen kommer bli helt lugn förrän jag slipper vara ensam...nu går jag och ringer en vän, annars lär jag aldrig somna....

Min käre vän Kalle E, på Briggen i Karlshamn 18:05 27/7