Stirrandes på en datorskärm..

Har jag ägnat min kväll. Jag skulle städa, diska och packa inför morgondagens avresa mot Skåne. Men mitt huvud sa något annat. Jag skulle bara skjuta på sysslorna i en timme. Jag hamnade i en konversation som jag inte ville slita mig ur. Tiden rann i väg. Huvudet gjorde så ont att jag börja tvivla på vad jag skulle orka med i kväll. Kvällen är över och det är natt. Tröttheten har försökt göra sig påmind, men även viljan och smärtan. Allt samlades till en boll av kaos och jag var för svag för att kasta i väg den. Nu är det lugnare, men det är för sent, min kraft till att ens packa är som bortblåst. Jag vet att det finns några möjligheter: Gå upp extremt tidigt och ta tag i sakerna då, inte sova någonting alls under natten eller sova så länge som bara går nu när den lilla är hemma, gå till skolan, låta henne vara på dagis som vanligt och i stället för att sätta oss i bilen och åka så går vi hem och tar tag i det innan vi åker, om jag nu orkar. Tröttheten har gjort så att jag spänt käkarna för hårt, för att hålla mig vaken. Käkarna är är så ömma nu att det lär vara ett under om jag kan prata ordentligt i morgon. Det värker i hjärtat och en stor besvikelse ligger i luften. En besvikelse över dagen och över mina egna handlingar i vissa situationer. Jag hade kunnat ha en klinikren lägenhet nu och jag hade kunnat lägga mig i glädje. Nu kommer jag lägga mig i dubbel dos smärta och en övertrötthet som inte är att leka med. Ett rum fullt med grus, matrester, disk och tankar får försöka hålla mig vaken tills kroppen säger stopp och vägra vänta mer, jag försöker hålla emot...