Vakna med ett ryck av att solens strålar kittlade i ögonen. Aj då, solen ska verkligen inte lysa innan jag lämnat i väg Nicole. Bråttom bråttom, eller?
Efter att ha stressat både mig själv och Nicole färdiga, insåg jag för första gången på länge: Varför stressar jag, allt blir inte bättre för att vi ska springa till skolan. Nej, allt vi kan göra är att komma till förskolan i lugnt tempo, med glada miner och utan stress och svordomar. Klockmässigt var vi sena, men eftersom det rör sig om barn, var jag långt ifrån den sista föräldern in. Fördelen med dagens snooze var att jag fick besöka förskolan för första gången på över en månad och det behövdes. Fick se mycket av Nicoles pyssel i hallen och möttes av ett skåp som sökte en mammas uppmärksamhet. Så nu är den både städad och fullladdad med extra kläder för ovanligheten skull. Stod och smög på dem länge, ville knappt gå därifrån. Tänk att de är 25 barn på 6 år som satt där inne och sjöng. De var vackra.
Ångra lite att jag började dagen med stress och irritation, men samtidigt emellan alla "attacker av oro" så har jag faktiskt en himla bra morgon ändå, fast i morgon, då vill jag inte snooza igen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar