Fyllde 26, men känner mig inte ett dugg klokare

Solen har lyst, vindar har blåst och regn och hopplöshet har gått hand i hand i några veckor. Jag är fortfarande arbetslös, rastlös, sysslolös och dessutom blivit orkeslös. För ett tag sen bubbla jag av förhoppning lust och vilja, nu är allt bara en evig väntan och jag av alla, är långt ifrån tålmodig.

Jag har inte gett upp, inte otröstlig, bara stressad av ovissheten på om jag nånsin kommer blomma igen. Nu är denna blomma vissen och  det bubblar, men inte på rätt sätt.
Jag har i alla fall fått världens finaste kappa och massa mer materiel kärlek av mina underbara. Min dag, ja den var kanon, mer än jag kunde önskat. Glömde min tristess för en stund. Min familj är änglar, 50 mil, flera gånger om året. Tack. 

Ett annat tack är ju mer än givet till min Pär. Han finns där vid min sida, trots att jag i ett sånt här mående inte tycker jag förtjänar det. Beyonces "Flaws and all", ja det är en sång som verkligen är oss. Han. Han är min tryggaste famn i det svåra, han är mitt leende när jag är trött och han är min klokhet i min förvirring. Han är min kärlek. 

Oj, såg ni vad som hände där: 

"Han är min tryggaste famn i det svåra, han är mitt leende när jag är trött och han är min klokhet i min förvirring. Han är min kärlek. "

Jag skrev plötsligt från en inre känsla, ett sätt jag inte skrivit på med automatik sen början på februari. Antagligen därför det bubblar över i mitt lilla huvud. Så mycket känslor jag inte skrivit, mina som påhittade. Jag hade ju faktiskt en stark författardröm för ett år sen. Den dog. Kanske den börjar leva igen.?
Att skriva är en del av mig, alltid skrivit någonstans, kommer nog alltid skriva nånstans.....Om allt och ingenting.