- Men mamma, varför ville inte din mamma ha dig?

Redan som fyraåring, ja kanske till och med tidigare förstod min dotter att de jag kallade för mor och far icke var mig lika. Varför frågade hon inte, hon bara förstod. I många år har jag funderat över de rätta orden, vad ska jag säga, när ska jag säga, hur ska jag säga....Hon har länge förstått att fler än ett språk finns i släktet runt om henne och språk hon lärt sig olika ord av (svenska, danska, spanska och arabiska.)
Det var nog först i samband med att hon blivit fem år som jag valde att verkligen påpeka att jo, mamman din är svensk men hon är inte född här. Hon kommer inte från Sverige. Fem år gammal och redan stolt över att ha massa påbrå från olika håll. Det slog henne ju mer månaderna gick -Kan man verkligen kalla någon som inte likna en för mamma? Blir inte den andra mamman ledsen då? 
Jag förklara för henne att man kan ha flera olika mammor, men bara en mamma. En riktig mamma och den mamman den väljer ens hjärta själv. Mitt hjärta valde att tycka om min svenska mamma och får man många år tillsammans så blir det en självklar känsla. Man kan vara arg och mamman kan va dummast i världen, men hon kan också älska en så mycket att man aldrig vill förlora henne.
- Den känslan kan jag berätta om tusen gånger för dig, men du måste uppleva den själv för att förstå och du mitt hjärta, har hela livet på dig att förstå vad din mamma en gång menade med det.


Så i kväll, många dagar och antagligen veckor efter det samtalet, låg vi och diskuterade mormödrar, mammas farfar, ålder, släktingar och då  sa hon;
 -Vet du hur gammal din mormor är?
- Min mormor var vacker och hon blev en riktig gammal dam, men hon finns inte mer. Du hann tyvärr aldrig träffa henne. 
-Nej, inte mormors mamma, jag menar din riktiga mormor. Är hon också gammal och vacker?

Jag var helt ställd i flera sekunder, kändes som en evighet.

- För din mamma i det andra landet har väl också en mamma? 


- Jo, Nicole du har rätt alla mammor har  en mamma och så även hon
-Men mamma, varför ville inte din mamma har dig?


Henens röst blev darrande och hon tittade oroligt på mig medan hon kramade min hand:
-Kommer det hända mig också?


Jag kramade henne allt vad jag orkade och smekte hennes kind och log:
-Älskade lilla du, mitt lilla ljus låt mig berätta en sann saga 


Det var en gång en mamma som säkert var alldeles vacker och magisk på sitt egna lilla vis. Mamman bodde i ett varmt land, ett land som var vackrare än den finaste land du kan tänka dig, med en sol som stod högt, med tjocka skogar fylld av djuglens vrål. Visst låter det vackert?
Det vackra landet var tyvärr ett land i krig, du vet krig som de pratar om sker i Afrika. De skedde även i detta landet. Kanske var mamman fattig, kanske var mamman rädd, oavsett visste hon att hon inte kunde ta hand om det lilla barn, jag en gång var. Hon gjorde kanske fel, men samtidigt gjorde hon rätt. Hon visste att någon annan kunde rädda mig från det hon inte kunde. Hon lämnade mig, så någon annan kunde hjälpa mig. En vacker dag för många år sen åkte din mormor och morfar till landet av värme och krig, de hämtade mig skrev på papper om att ta mig till dem, papper som lovade att jag nu skulle få ha det bra. I ett land utan oro och krig. Jag kom till Sverige och då var jag mycket yngre än vad du är nu. Utan en mamman, men med min mamma och min mamma ser inte ut som jag. 
Jag ser ut som du, du och jag är lika, men det här är inte det varma farliga Colombia, det är det kalla trygga Sverige. Och du har mig och en stor familj, som älskar dig nu och för alltid, från ditt allra första andetag, så ingen ondska i världen ska få ta dig från oss. För då har jag ingen att läsa saga för, eller hur? Smekte hennes kind, hon smekte min. 
-Älskar dig mamma, din mamma var snäll som tog dig hit så du kunde bli min mamma. God natt..