Min nyfikenhet på detta elektroniska band håller mig vaken. Det och det faktum att jag är ledig fram till 11:00 i morgon. I dag gick jag ut med det, det faktum att jag har ett jobb, en titel och detta sedan april. Vecka 28 har tagit sin början och det är jobb var och varannan dag. Solen sviker ibland, men oftast lyckas vi fånga den om så bara för en liten stund. Nicole har varit hemma i en vecka, en trotsig vecka. Livet är bra, men inte sig likt. Jag äger samma nyfikenhet sen innan, men styrkan är inte den samma. Jag vill, men det tar stopp. Skrivandet ska vi inte ens tala om. Det är som att vara hård i magen. Man trycker och trycker, men det kommer inget. Det är så nära nu, men ändå så långt borta. Jag kan nästan ta på orden igen, nästan vara som jag är. Men det tar stopp. Jag har tvivlat och frågat mig själv mer än en gång, var mina ord bara en dröm?
Är jag en dröm?
Min uppförsbacke har kommit nu, den är brant och jag är otränad. Svetten smakar evig stress, allt blir fel, vart tog jag vägen? Jag som bara sprang runt med ett leende, skrev och njöt av livets goda. Nu är jag mest nervös, nervös för att misslyckas. Tror mitt sinne saknar skolan, där man tvingades tänka och skapa, samtidigt som man levde. Nu lever jag bara. Jag och Coffe
ska snart krypa ner, han tror på mig. Dags att jag gör det själv också...igen. I morgon är det en ny dag som ska tämjas och nya ord och känslor som ska smakas på.
Tror min kreativitet sitter i håret, de håret jag klippt av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar