AttendoSmurfen, det är jag det!

Jag vandrar gata upp gata ner, klädd i mörblå kläder med stora bokstäver på ryggen som berättar att det inte är någon vanlig promenad jag gör, jag är ute och jobbar. Jag är inte stor, bara en sådär 1,50 lång och att jag är 25 år, är det väl ingen som skulle gissa på om de såg mig på stan, kanske 12. Nycklarna skramlar i fickan och ibland ligger larmtelefonen i bröstfickan och förtroendet ligger på mig. Lilla mig. Det var fortfarande april, när jag började och det känns som att det var igår jag satte mitt första nervösa steg hemma hos någon jag aldrig träffat, hos någon som levt 66 år längre än mig. En liten flicka klev in i hemmet, osäkra blickar byttes. Jag visade de stora bokstäverna som täckte alla mina plagg och hemmets ägare såg plötsligt lugnare ut. Jag tillhörde dom, dom som alltid brukar komma. Efter att förklarat att jag inte är den där lilla flickan som jag ser ut som, utan en ung kvinna i en liten kropp som faktiskt jobbar, inte praktiserar föll samtalet mer än naturligt och sysslorna som ingick i jobbet växte snabbt in i en rutin som bara finns där. Jag ångrar inte en sekund att jag tackade ja till Attendo hemtjänst i min stad, jag ångrar inte en sekund de promenaderna jag tar och varje gång belönas jag med ett leende och tacksamhet för det lilla jag kan erbjuda. Jag älskar mitt jobb och jag studerar heltid för att behålla det och klättra på stegen för att behålla min plats, en plats jag inte tänker ge upp i första taget. Från adress till adress, jag vandrar med ett leende som tar över ett annat, med en tacksamhet som stärker, jag skiner som en liten sol i en redan lysande stad och slukar varje leende som det vore det sista. Jag går en extra runda i city, gör reklam för en liten kvinna i en stor jacka med ännu större bokstäver på och ett leende som är störst. Staden är inte stor, så det leendet ni ser, det är mig. AttendoSmurfen