Nästan alla 5 dagar lyckades jag trotsa den brutala kylan och min trötthet. Det var nästan så jag såg fram emot de is kalla promenaderna, släpade på en blå pulka som raspade mot den grusade trottoaren. Dock börjar jag undra när dessa plastiga fordon för barn, verkligen ska användas? Gatorna är så väl grusade att man kan höra hur pulkans livslängd minskar för varje meter och lagom till att en trött liten flicka vill somna i sitt självgående fordon, måste jag väcka henne och be henne använda sina trötta ben för att kunna passera de snölösa delarna av gatorna. Nog för att det är tryggt att veta att grusen minskar halkrisken för oss ensamma som envisats med att vandrar upp och ner längs gatorna, men oss mammor med pulkor då, vilka vägar ska vi gå?
Oavsett om vägarna blir bättre eller sämre nästa vecka så spelar det ingen roll, då börjar Nicoles första riktiga vecka på dagis Tuvan, Ur & skur i Säffle Värmland. Det dagis där hon denna vecka lärt känna den nya personalen, lekt med alla leksaker, pysslat, målat, varit med i 4 års samlingen, sjungit, hittat en kompis, lärt sig engelska och ätit massa nyttig, närproducerad och ekologisk mat, men framför allt fått ett gott omdöme hos den nya personalen om att hon är en väluppfostrad, vältalig och konstnärlig liten flicka som har mycket att berätta och vägras trampas på. I dag sov hon i 3½ timme efter dagis och jag trodde nästan kylan hade gjort henne sjuk, men icke pigg som en lärka klev hon upp och gapade efter mat och frågade när hon skulle åka pulka till dagis nästa gång. Ja du vita landskap när tusan ska jag kunna släpa på pulkan igen??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar