Dance until you drop!

Budda Bpm

Igår var det dags igen. Första stampet (rave, trance fest) på ett halvår. Alla hängivna stampare skulle dit och Hässleholms stjärnskott på trancehimmlen A. Branning aka Budda bpm, skulle spela och det var Halloweenfest. Ja kunde helt enkelt inte missa det. Jag for in till hans flickvän i stan och vi satt och chilla och snackade barndomsminnen i 3 timmar. sen kom äntligen Branning x 2 och bilarna bar av mot Malmö. Ca 00:30 (kanske tidigare,) nådde vi Industrigatan. Jag hade slängt på mig en rosa peruk, självlysande tatuering, rosa tajts och nätlinne (typ) och ett par linser som fick mina ögon att se gråa ut, många tyckte det såg ut som en Lady gaga i mini format a la latinastyle. Själv kändes det mer som TechnoAnkan(mitt alterego) kanske hade hittat hem.

Grabbarna bakom spakarna leverade porr för öronen hela natten, jag var helt knäsvag, dessa underbara toner. Luften var snål men man kunde inte slita sig från dansgolvet en längre period. Vet inte hur många vattenglas det blev för att orka hålla energin uppe. Det kändes att jag inte hade gjort detta på ett tag. Av 7 timmar så blev det minst 5 timmar intensivt dansande och benen ville vika sig i mjölksyra men sinnet lät inte det ske. Blev sjukt mycket bilder med hjälp av min splitter nya digitalkamera som jag köpte på dan. Tyvärr blev inte inspelningarna alls så bra som jag ville, men jag försökte verkligen suga in varje detalj som jag sedan kan bevara i minnet. Skönt att träffa alla underbara själar som man inte sett på ett bra tag nu och kul att höra att man dessutom var ihågkommen sen sist. Budda fick avsluta hela kalaset och det gjorde han duner bra. Men snacka om att han var fett trött på vägen hem. Det var jag med visserligen, men lyckades hålla den sista enerign vid liv så jag orkade köra hem från stan.

Ja, det var snart mer än 3 timmar sen jag kom hit och på ett sätt känner jag att jag bara hade kunnat ramla ihop och sova men samtidigt känner jag att har jag lyckats hålla mig igång i 28 timmar så borde jag väl klara minst 8 timmar till och gå och lägga mig samtidigt som Nicole. Dessutom verkar det inte som John Blund vill jag ska slappna av och somna in, han verkar inte ha tid nu och eftersom jag känner mig tryggast när han tillåter mig så väntar jag snällt på min tur. Men jag chillar och tar det så lugnt som möjligt så jag inte slösar på energi i onödan. Min ömma rygg, trötta fötter, energiförlust och aningen tömda plånbok är absolut absolut värt det efter fått känna musiken pulsera genom ådrorna igen, gemenskapen och glädjen. Dance until you drop my dear friends!