Den senaste tidens kaos och den nya månadens lugn

Jag älskar Värmland, ja jag gör faktiskt det. Men precis som i vilket förhållande som helst behöver man en paus ibland. Det blev för intensivt och jag hade planerat ett långt förhållande med detta landskap och ville inte riskera att tröttna på det på grund av stress.
För stress det var både natt som dag. Åter har jag och C.H lämnat varandras sida som kära, men jag har svårt för att släppa taget om min vän, om han. Det blir kaos, på vilket ben ska vi stå?
Ibland är vi bättre än bäst, såna vänner man ska vara, ibland tror jag han vill hoppa lite på min dörr av ilska för allt ont jag gjort honom till och från i typ 3 år.  Gatan skiljer oss åt, men ändå inte, för staden är den samma.

Jag pluggar när ni andra sover, jag läser om sånt jag jag aldrig hört innan och ska ta egen ställning till mitt val av yrke, är det här jag?
Jag ger skolan mitt allt och kanske har jag Jämshög att tacka alla mina väl godkända kurser för, min ambition, min tro. Året har krympt till månader och snart är det slut. Stressen biter en i halsen. Jag ska hinna klart med väldigt många kurser, komma på vad jag vill med det här - Vill jag för evigt vara en Attendo? Jo, jag tror det. Det är två jobb jag trivs med. Mitt i all tankekaos om vart livet bär hän om några månader hälsar CSN att mina "gymnasiepengar" är slut. No more cash!
Plötsligt blir det ett måste att jobba samtidigt som jag pluggar, kommer jag klara det?

Mitt lilla barn som från början, för nästan exakt ett år sen undrade varför vi inte åkt hem till Blekinge än, har nu en annan syn på Värmland än då. Nu talar hon om Värmland som sitt hem, med sina vänner och dess äventyr. I Blekinge finns släkten, i Skåne finns hem nummer två, föräldrahemmet. Den trygghet jag alltid kunnat lita på när livet blir sådär jobbigt tungt. Ett hem mitt i mellan det lilla samhället och landet. En liten liten gård med hästar, stallkatter, lådor av barndom och en trygghet av lugn och aktiviteter som inte jag behöver stå för. Min dotter ser detta som jullov, en möjlighet att hitta på massa annat med dem hon tycker om.

Själv har jag inte hunnit se nån av mina gamla vänner i ögonen. Bara min familj, hennes släkt. Resten av uppmärksamheten har mitt skolarbete, djuren och de olika eventen jag varit på fått. Jag var orolig för att jag mist en del av dem, då lång lång tid har gått, men ack jag bedrog mig. De har väntat, de väntar än. En av dem, en av de allra viktigaste, trodde jag var long gone, men efter 6 års vänskap finns han där än. Jag väntar på min bil, den är på service, när den är tillbaka ska jag omfamna de jag behöver i mitt liv, våra minnen och det vi har kvar tills jag åker igen. Jag känner mig socialthandikappad här nere.Det senaste halvåret har verkligen satt sina spår och den gamla jag är som livlös, ser bara studier och fruktar nästan det sociala umgänge hon en gång sökte.

Man kan säg det bara gått en helg en så länge, kanske inte konstigt jag tar stapplande steg då?
Även om den helgen varit händelserik och även om jag sett massa saker som jag saknat med söder, så blir det mer och mer klart att Värmland är  nu mitt hem, det är där jag bor och kommer stanna, men skåne kommer alltid finnas i mitt hjärta!