Tänk här sitter jag hemma och kan inte ens gå till skolan, den är ju stängd för helgen. Jag har en del kvar i skolarbetet som jag tänkte beta av i dag, i den mån jag orkar. Av gammal vana satte jag igång P3 i bakgrunden och möttes då av Sofia Wistams röst och sekunderna hann inte ens gå innan jag förstod att det här var en repris. P3 populär sände denna intervju då snön fortfarande låg tät.
Hur vet jag det?
Jo, intervjun fångade mig och många kloka ord omvandlades i mitt eget sinne. "Jag är nyfiken på människor generellt, var den mening som inte kunde släppa sitt fäste, sen dess. Just denna dagen, var jag väldigt rastlös och kände ingen brådska till skolan, utan hamnade på okända gator och skogsvägar och mötes av dold natur och vackra hus. Säffle är verkligen jätte stort. Det blev ett helt program + nyheter innan jag återvände tillbaka till den centrala delen i staden. Jag höll på att fastna i snön mer än en gång, men det skrämde inte mig, jag bara fortsatte.
Med Wistams ord, kände jag en styrka som växte. Hennes positiva energi smittade av sig och det där skolarbetet jag inte hade någon inspiration till, började växa som en blomma inom mig. Jag fångade upp allt jag såg längs vägen och stoppa om det öm i minnes banken, med tanke att återvända det när tid skulle finnas. Med Sofias röst på repeat log jag och visste vad som skulle göras. Jag lämnade gator och skog och satte mig åter vid det jag undvikit i 1 timme och 10 minuter, skolan. Jag lät hennes ord bli som ett mantra med påhittad melodi i bakgrunden, medan jag skrev en novell av uppgifterna. Det tog sin tid, men till slut lämnade jag in den och som jag senare fick väl godkänt för!
Ska jag tacka Wistam eller mig själv, för det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar