känslor som flaxar hit o dit, ena stunden betyder man nåt, andra stunden är man bara en "sak" eller nån man inte hälsar på längre när man möts. Det magiska med mig är plötsligt bortblåst och man är inte alls intressant längre.
Visst i många fall känner jag -fy skäms, så illa jag betedde mig mot honom när allt han ville var o ha mig. Men nu för tiden är det ju inte ju inte så att man bara kan springa ut o dejta hur som helst för att hitta den perfekta partnern eller ens ha nån vid sidan av sitt lilla familjeliv.
Många lurar in mig till att tro att man betyder nåt och att man kanske tillomed kommer lämna singel livet, men sen sårar de en och förväntar sig att jag ska kämpa för att få tillbaka det vi hade, för att sedan kasta bort det igen.
Eller så är det jag som gör bort mig genom att lova en massa o sen blir det inte av för att det inte finns tid och då e det ju klart de tröttnar. Folk säger att det finns tid till allt bara man vill det, knappast om det är nåt du inte är säker på att du vill. Jag vill helst inte ödsla för mycket tid på nån som bara vill leka med mig, när jag har känslor som vill bli ompysslade av nån som verkligen tycker om mig och mitt barn.
Klart jag tycker om och har starka känslor för nån speciell som inte har sårat mig, men vi har det bättre som vi har det nu, nära vänner. En som finns där än och tillåter lite gos på tu man hand ibland, men längre än så går inte våra liv ihop. Vi är kanske en mixmatch om vi skulle bli ihop på riktigt. Nej som sagt de starka känslorna har jag lagt lite på hyllan och glädjer mig i stället åt att jag är vän med nån med liknade egenskaper som min drömkille. Så sökandet efter "min så nära drömkille, du kan komma" går vidare...
Visst ibland känns det som jag inte vet vad jag vill...eller jo det vet jag men varför är det då så svårt att få?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar